All form av tillverkning är endera addativ eller subtraktiv, eller en kombination av de båda.

Vad de olika metoderna innebär, framgår av namnen. Om man har ett tänkt objekt man vill tillverka och sedan tar bort material från ett stycke för att få fram den slutgiltiga formen så har man subtraktiv tillverkning. Man tar bort något. Ett vardagsexempel är när man klipper bort delar av ett papper för att få fram en bestämd form.

Om man å andra sidan har en tänkt modell och sedan lägger till material som inte fanns där tidigare, så har man addativ tillverkning. Man lägger till något. Legobyggande kan få vara ett tydligt exempel på det.

3D-printing är ett annat tydligt exempel på addativ tillverkning. Man har en ritning, en 3D-modell, och lägger till material för att få fram den fysiska kopian av modellen.

De vanligaste 3D-skrivarna använder sig av plasttråd, filament, som smälts för att sedan sprutas ut genom ett munstycke i tunna lager för att få den önskade formen.

De skrivare vi säljer är just sådana som använder sig av plastfilament av olika slag. Det är också sådana skrivare man oftast menar om man i vardagligt tal pratar om 3D-skrivare eller 3D-printers.

Användningen av 3D-skrivare ökar hela tiden och allt fler inser nyttan av tekniken. Man kan snabbt tillverka prototyper och modeller som tidigare tagit veckor att ta fram, eller kostat stora summor att ta fram. En annan fördel är att transporter minskas. Att skicka en fil till en reservdel till en bil från Detroit till Karlstad går på ett ögonblick. Sedan kan verkstaden i Karlstad skriva ut delen på plats och spara både tid, pengar och miljö.

Anpassade hjälpmedel inom sjukvården, som till exempel proteser eller stöd för brutna ben är andra exempel på användning. Samtidigt som tekniken också används för nöje.

3D tekniken är redan här, och därför är det viktigt för till exempel skolor att rusta sina elever att använda den och för företag att behålla, eller skapa, ett försprång gentemot konkurrenterna.